Att vara en kritiserad yogalärare

Jag har fått en del kritik av hur jag undervisar i yogan den senaste tiden. Efter år av en känsla av samspelthet med de som kommer på mina yogapass upplever jag nu att jag inte levererar och förmår uppfylla allas behov. Det är lite omskakande. Några av de som jag fått kritik av har varit med mig från början och som ni förmodligen vet om ni själva yogar regelbundet eller är yogalärare så är yogarummet också ett rum där man utvecklar vänskaper och band. Och det är alltid tråkigt och jobbigt att mista ett förtroende.

Kritiken handlar om att det är för lite yoga och för mycket "övningar". För lite yogaflow och för mycket vetenskapsbaserad approach. Ni som hängt med ett tag och som läst mina bloggar undrar er säkert inte över den utvecklingen. Mycket nytt material om kroppen i rörelse och ifrågasättande om yogan som ett okritisabelt hälsoalternativ har pyst ut till allmänheten och skakat om ingrodda föreställningar och yes, jag är en av dem som blivit ordentligt omskakad.

När jag började att yoga regelbundet och sedan valde att utbilda mig till yogalärare gjorde jag det för att yogan erbjöd ett sätt att vara i kroppen och mig själv på som jag omedelbart kände mig hemma med. Att enbart utöva en sport och förbättra mina skills har aldrig appelerat till mig. Och att sitta timmar i meditation eller kretsa omkring mitt mentala tillstånds varför och därför har aldrig tillfredställt mig.

Yogan hjälpte mig att komma hem i kroppen samtidigt som det gav mig en väldigt konkret plats för sinnet att verka, uppleva och vara utifrån. Och sedan var det även allt det där andra. Allt "kittet"; rökelse, ganeshstatyerna, mandukayogamattan, pranapantsen, traditionerna och yoga communitien och inte minst yogans outtalade men väldigt starka löfte om att bemästringen av olika "stora" poser leder till evig hälsa och lyckligt liv.

Så i många år har jag yogat och undervisat med det för ögat. Lär dig att bemästra de stora poserna, yoga varje dag och ära traditionerna så ska allt komma till dig!

Men grejen är att det gjorde det inte.

Yogan har alltid gjort mig glad, stunden på yogamattan har oftast varit en god meningsfull stund som tankade upp och gav plats för att hantera vardagens krav och utmaningar. Men myntet hade en baksida och det var att jag inte alls mådde bättre i kroppen. Visst hade jag succesivt blivit bättre på att göra olika yogaställningar, min flexibilitet hade ökat men jag led av ständig ömhet och stundom smärta i min ena axel och i ländryggen. Även fast jag är fostrad i följe Anusarayogans biomekaniska regelbok och visste hur man skulle göra för att undvika sådana fallgropar blev mina symptom bara värre ju mera jag yogade. En svår och pinsam situation för en yogalärare som igenom hela sin gärning sagt att "yoga är alltid terapeutisk!".

Och så ville det sig, som du kanske vet, att jag stötte in i yogalärare och annat folk som Jules Mitchell, Katy Bowman, Matthew Remski, Andreo Spina, Ariana Rabinowitch, Brooke Thomas med flera som belyste yogan utifrån en annan synvinkel än den traditionella och anekdotiska.

Jag anammade mycket av deras material och lät det influera min egen yogapraxis och efter ett år på detta sätt kan jag säga att jag inte har ont längre (det finns potentiella riskomåden men smärtan är borta). Och jag börjar känna mig starkare och paradoxalt nog inte lika flexibel men däremot mera rörlig. Det vill säga att jag bemästrar bättre mina rörelser men går inte lika djupt i olika yogapositioner. Och som yogalärare är det klart att man vill dela det!

Det sista året har jag undervisat med yogan som ramverk och inte som ett mål i sig. Vi gör fortfarande yogapositioner men tar oss till en yogaposition och är i den med ett lite annat fokus. Det var länge sedan jag till exempel gjorde långa sekvenser först på höger sida och sedan på vänster och det var länge sedan vi inte tog hjälp av olika props eller aktiva engagemang i sittande ställningar. Och det kommer alltid minst en restorativeyogapose med när jag undervisar mina klasser. På det här sättet har yogan friats från några föreställningar jag hade om den som den inte har kunnat leva upp till och blivet en spännande och utvecklande plats för kropps och självkännedom. Men det ledsamma och kanske till och med tragikomiska är att nu när jag äntligen börjar att fatta vilket potential yogan har och upplever att mina yogapass är mera grundade och har mera sant förvandlingspotential än tidigare mister jag "elever".

Jag tänker att det här är en svår nöt att knäcka. De som har yogat ett tag och har sina föreställningar rotade i en viss typ av yogautövande, eller de som "bara" vill ha en"fysisk" praxis (dess mera sensation, dess bättre) känner inte att mina yogapass fungerar för dem.

Om man vore handbollstränare eller golftränare skulle det inte vara så komplext, utövar man en sport finns det bara ett slutresultat, du har blivet en bättre spelare eller du har inte. Men då yogan befinner sig i någon slags mellanzon mellan fysiskt utövande och mental/(spirituell?) förkovran är resultaten inte lika handgripligt och det gör att undervisningsmetoderna kan vara så varierande.

Vad är det att vara bra på yoga? Finns det yoga som är mera yoga än någon annan yoga? Vad är yoga?

Jag tänker att yogan är på väg in i ett nytt utvecklingsskede. Yogan kräver att bli omdefinierad och skärskådad. Och detta är en utveckling som inte bara pressar sig på från mera vetenskapligt baserat håll men också från de som kommer till yogamattan och vill undervisas.

De som kritiserar min undervisning idag hjälper mig att skärpa mig och definera mig. Inte med resultatet att jag nödvändigtvis ska anpassa min yoga så att den tillfredsställer dem men för att bli tydligare med vad man kan förvänta om man kliver in på ett yogapass med mig.

Mera i samma stil:

http://bernadettebirney.com/2015/07/confessions-of-a-yoga-fuddy-duddy.html

http://www.jennirawlings.com/blog/