Hur ska du kunna känna glädjen i att lära något nytt om du redan kan allt?

En ny yogatermin har börjat och med det har jag glädjen att få träffa många nya yogisar. Några har yogat innan och en del är nybörjare.

Det var ett tag sedan jag själv var ny yogi och då är det lätt att bli fartblind.

Att inte minnas hur det känns när man står de första gångerna på yogamattan och försöker ta till sig ovana positioner som alla har namn. Och så ovan i försöka följa instruktioner om andning och hållning.

Men nu får jag minsann minnas hur det är att vara nybörjare. Jag har nämligen börjat att klättra, vilket jag aldrig tidigare gjort eller ens haft en tanke på att jag skulle prova. Höjdrädd som jag faktiskt är.

Vad som dragit mig mot att börja är fortfarande lite av en gåta men det liknar lite hur det kändes när jag började att yoga. På trots att det är något nytt för sinnet och kroppen att förhålla sig till gör det mig helt enkelt glad, ja lycklig faktiskt. Och kroppen och sinnet fylls nu som då av en känsla av igenkänning. Som att rörelserna redan finns i mig. Som att jag har gjort det tidigare. Så hade jag det på yogamattan och så har jag det nu på klätterväggen.

Detta innebär inte att det är lätt. Att vara nybörjare är en mix av många känslor och frustration är kanske en av de största. Men som jag ser det är det en gåva då processen att gå från okunnighet till att bli mera och mera skilled är en sådan berikande resa.

Men denna resa förutsätter att man har blivit tänd annars finns det inte någon glöd i lärandet. Motståndet du känner innan du ställer sig på yogamattan eller går upp på klätterväggen ska vara mer som en slags spänning, inte som att något inom en slår bakut. Detta är viktigt då det sistnämnda blockerar för all process.

Det tar ett tag innan hjärnan har kopplat ihop olika synapser och skapat en ny förbindelse som gör att det flyter på bättre. Vi måste göra det många gånger, kroppen ska utveckla styrka och smidighet och sinnet ska koppla sig in i känsla och förståelse, in i kärnan av konceptet.

Jag tror det är oerhört sunt att lära nya saker, att tillåta sig att vara nybörjare. Att slappna av på att redan skulle kunna allt. Jag tror det är en vuxengrej. Vi skäms om vi inte får till det, känner oss fåniga och klantiga. Blir frustrerade på att kroppen inte lyder eller att man inte fattar.

Jag tänkte så när jag gick upp på väggen de första gångerna. Tänkte att de andra som klättrade måste tycka det såg helt dumt och obegåvat ut. Att de tänkte att vad gör en sån där gammal tant på klätterväggen, och väger hon inte för mycket egentligen? Men nu har jag släppt det. Släppt taget om att prestera. Och bakom det hittade jag istället en glädjen av att faktiskt få lov att vara nybörjare igen. Hur det får mig att känna mig levande och utan ålder! :)

Så till dig som kanske kommer till yogamattan för första gång! Kan du känna glädje över att vara nybörjare? För det är ju så att vara nybörjare är övergående. Det du går igenom nu kommer aldrig mera igen.

Och är det inte synd att missa det genom att dränka det i frustration eller en känsla av tillkortakommande?

Att missa den värdefulla början för att man är så fokuserad på slutet.