Om flygfärdiga ungar, sorg och bergsklättring

Jag känner sorg och jag är helt oförberedd på känslan. Det känns som att livet är slut. Och allt som återstår från och med nu är ytliga konstruktioner för att hålla mig levande tills jag ska dö. Jag går igenom det som alla föräldrar har gått eller kommer att gå igenom (om de inte har gått igenom det värsta som kan hända) och det är att se sin unge flyga från boet och ut i världen. Jag trodde inte jag var den som skulle tjuta nu. Tvärtom har jag i flera år gjort en grej av hur skönt det skulle bli att slippa ta om hand. Jag har inte sett mig som en förälder som levt igenom mina barn, curlat dem eller försakat mer än vad som är naturligt. Men här står jag nu och känner mig tom och värdelös. Den ena bor kvar ett par år till men det är som att verkligheten har slagit med storsläggan och jag vet att dessa par år verkligen bara är en lånad tid.

Plötsligt förstår jag varför folk köper hundar och motorcyklar eller börjar tjata om barnbarn. Omsorgsgenet är starkt. Man vill helt enkelt ta om hand, känna sig betydelsefull för andra eller linda sin uppmärksamhet omkring något som ger en glädje och något annat att tänka på än att man mist det viktigaste ankarfästet i tillvaron.

Detta sker samtidigt som jag är med om en föreläsning av Annelie Pompe. En passionerad äventyrerska som förutom att ha bestigit Mount Everest och alla de Seven Summits har gjort ett världsrekord i fridykning. Hon är ett bevis på att man kan det mesta om man ger sig den på det men det går inte utan passion, förberedelse, mod och dedikation. Alla dessa ord gillar jag. Jag har alltid gillat dessa ord. Hon påminde mig om saker jag gjort i mitt liv som faktiskt varit rena äventyr. Varav till exempel en var en resa ensam till Egypten och en annan en resa ensam till Grönland där jag bland annat bodde i en fångsthytta långt in i en fjord nära inlandsisen.

Jag har gjort många saker i mitt liv som jag varit rädd för att göra men som jag gjort ändå för att något annat inom mig var starkare, ett drive, ett behov för att sträcka mig längre, lära mer, uppleva mer.

Jag tänker att det är dags att göra något liknande igen. Att leva starkt. Att göra något som jag inte är bekväm med. Så jag har bestämt mig för att utmana min höjdrädsla. Jag ska börja klättra. Men först måste jag träna. Annelie Pompe tränar minst tjugo timmar i veckan. Jag börjar med tio. Två timmar varje dag 5 gånger i veckan. Springa, yoga, backträning, styrketräning, naturlig träning. Jag gör det istället för att köpa hund. Och kanske om några år bestiger jag ett berg. Och kanske så småningom hjälper det mig att hitta en ny grund att stå på. Att känna att livet är starkt och mäktigt och fortfarande fyllt av äventyr.