Stretching i hetluften!

Stretching är i hetluften. Olika proffessioner inom kroppsterapi och rörelse diskuterar, argumenterar och försöker greppa vad det är och vad det gör. Förbättrar det vår rörlighet (ROM)? Har det någon effekt som smärtlindrare? Är det något vi ska göra som en daglig praxis eller räcker det med att vi rör på oss?

Som yogalärare ser jag det som min skyldighet att försöka att greppa det här. Så stor del av en yogapraxis ligger på förväntningen om stretchingens saliggörande effekter. Mina deltagare vill stretcha, så är det bara. Stretchsensationen är så laddad med föreställningen om hälsa och välmående att jag måste dyka djupt i ämnet för att kunna instruera på ett försvarligt sätt som tar så många faktorer som möjligt i betraktning.

Bara så att vi är på samma bollhalva. Stretch är när man belastar en struktur genom tänjning. På engelska kallas det ett "tensile load", (Jag hittar inte den exakta biomekaniska termen på svenska, i min bok om biomekanik användes tänjning eller töjning om ett stretch.)

Eyal Lederman (PhD in physiotherapy) är en intressant och inspirerande provokatör inom området. I en artikel i "Fascia and Movement" slår han prompt fast att det inte finns några vetenskapliga studier som tyder på att stretching förbättrar sportsprestationer eller i det hela taget förbättrar rörelsemönster. Enligt Lederman är alla våra rörelser specificerade till en uppgift, (att springa är en, att gå är en annan, att räcka ut och ta ned något från en hylla en tredje) och att jobba med enskilda moment, (stretcha quadriceps till exempel för förbättrad löparförmåga) har väldigt liten inverkan på multidimensionella rörelser (och vilka rörelser är inte multidimensionella!!?). Vill man bli bra på att springa, ska man springa. Man blir bra på att gå genom att gå. Spela tennis genom att spela tennis. Yoga genom att yoga. Ja, du fattar! Det här har sin naturliga förklaring i hur rörelser är organiserade sekvenser som involverar sensoriska komponenter, central integration och effererent motor input. Passiv stretching förbättrar inte aktiv kontroll då det bara involverar sensoriska komponenter. (Fascia and Movement, Eyal Lederman, Human movement performance: Stretching miscoceptions and future trends).

Är stretching ett naturligt fenomen?, frågar Lederman fortsatt. Både djur och människor delar beteendet att "sträcka" på sig och att gäspa, men är detta för att förbättra prestation eller är det på grund av något annat? Som han senare säger i artikeln ser vi inte lejonet stretcha innan han tar upp jakten på en gasell, eller gasellen som stretchar ut innan den låter sig jagas.

Helene Langevin professor på University of Vermont College of Medicine's Department of Neurological Sciences har dedikerat sin forskning till att förstå olika sammanhang som bindvävens roll relaterat till immunförsvaret samt bindvävens funktion för nervsystemet. Hennes intresse för akupunktur har varit en del av drivkraften bakom hennes forskning. Hon har utgivet en studie som handlar om stretching av lumbar dorsal fascian för smärtlindring av ländryggssmärta. Studien gjordes på råttor och påvisar att inflammation i vävnaderna reduceras genom 2 x 10 minuters stretch varje dag under 12 dagar. Detta förbättrade även råttans gångmönster. Om du kan, rekommenderar jag att du tar dig tid att läsa studien då det är viktigt att förstå alla komponenterna i en sån här studie då det är lätt att dra förhastade slutsatser. Att förstå vad inflammation är och gör vid vävnaden är en av komponenterna. Inflammation uppstår som ett resultat av syrebrist i celler. I försöket använde man något som kallas carrageena, ett gelartat ämne som binder proteiner. På detta sätt skapade man en mera ogenomsläpplig struktur i bindväven som påverkade cellernas förmåga att uppta syre. Man mimickade alltså det som ofta händer vid kroniska smärta, brist på rörelse ändrar fiberstrukturen i bindväven och gör den mindre elastisk. Tillbaka till studien. Efter 12 dagar kunde man alltså se en förbättring av rörelelsemönster och en reducering av inflammation hos råttorna.

Så vad säger dessa två artiklar om stretchingens effekter? Motsäger de varandra eller kompletterar de varandra?

Det verkar som om stretching kan ses utifrån flera vinklar. Lederman fokuserar på stretching i förhållande till förbättrad prestation. Langevin är intresserad av stretching som en potentiell terapeutisk behandling.

När jag undervisar i yoga eller själv yogar vad är min intention? Är det att öka rörlighet? Förbättra genomströmning i vävnaderna? Släppa spänningsmönster? Är jag ute efter terapeutiska effekter eller vill jag förbättra skills i vissa positioner?

Och yttermera vilken relevans har dessa olika studier på individuell nivå?

För att visa hur svårt det är att dra generella slutsatser av olika studier vill jag nämna mig själv som exempel. Långvariga kontinuerliga stretch över ländryggen minskade inte min ländryggssmärta men det gjorde däremot mera naturlig rörelse, att gå mera barfota (och i barfotaskor) och utmana min rygg med olika komplexa rörelser. Jag hade tvärtemot för mycket rörlighet i ländryggen (av för många passiva framåtböjningar i min yogapraxis?) och behövde inte mera stretch. Var den kroniska smärta jag kände inte en del av en inflammatorisk process men snarare betingad av en en smärtloop eller så kallad neurotags som påverkade min proprioception i ländryggen och försämrade min funktionella rörlighet men inte min passiva? Fick du ont i huvudet nu? ;)

Kroppen är en vildmark, vi kartlägger en terräng för att genast gå vilse i nästa? Vi försöker skapa helhet ur detaljer men detaljernas position i förhållande till varandra ändrar hela tiden kartbilden. Betyder det att vi inte ska försöka kartlägga? Nej väl! Dessutom tror jag det är en del av människans beteende, vi kan helt enkelt inte låta bli.

Och vad angår att stretcha eller inte stretcha kan vi inte låta bli det heller, så det är tydligen inte frågan. Så vad är frågan? Jag tror att det är att fortsätta ifrågasätta, fortsätta att förkovra sig och att hålla ett öppet sinne. Att förstå att varje studie som görs av ett fenomen alltid är sett ur ett valt perspektiv, att det helt enkelt är omöjligt att ta alla aspekter i betraktning. När vi själva står på yogamattan eller om du är en yogalärare och undervisar en klass är det bra om vi har koll på begreppen samtidigt som vi spelar med öppna kort.

Vill du bli klokare rekommenderar jag att ta del av Jules Mitchells tankar. Eller varför inte lyssna till en intervju med henne, Lederman eller Langevin samtidigt som du går en sväng;)

http://www.liberatedbody.com/helene-langevin-lbp-049/

http://www.arianayoga.com/julesmitchell/

http://www.arianayoga.com/jules-mitchell-2/

http://www.liberatedbody.com/eyal-lederman-myth-core-stability-lbp-033/

Bilden visar Karin som är en av yogisarna i mina grupper och bilden är tagen av Errki Saikkonen för min bok "Yogakärlek".