Jag är ingen andlig vägledare

Jag ser mig runt i klassen. Folk sitter stilla och blundar. Är vända in mot sig själva. Några har fortfarande händerna över hjärtat och sitter med böjda huvuden.

Det är slutet av klassen och vi har suttit en stund stilla efter savasana som vi brukar, och märkt efter hur det känns.

Det slår mig när jag ser hur vissa tar sig tid, som inte skyndar sig ur, som ser ut att ha ett inre möte, att det här är viktigt. Att det handlar om att en stund få vara i en dimension som vi kanske inte så ofta annars tar oss tid till i vardagen. Jag tänker att jag brister som lärare här. Jag tänker att jag kanske borde tillmötesgå det här behovet, ta mera tid till det. Öppna ett rum för det här mötet med något djupare.

Implicit finns det i yogan en förväntan om något spirituellt. Men alla som kommer till yogan idag är inte intresserade av eller kan relatera till den indiska filosofin. Yogan som mainstream är först och främst en träning för kroppen med på sin höjd inslag av mindfulness.

Jag värjer mig mot ord som spirituell, vet inte riktigt vad det innebär eller om det har någon relevans. Men i början när jag kom till yogan var jag, vad man brukar kalla en spirituell sökare. Något fattades i tillvaron och yogan erbjöd en karta för kroppen och sinnet som jag girigt följde. Till trots för de främmande begreppen, eller kanske på grund av dessa hittade jag i yogan en filosofi som utmanande mig på flera sätt.

I början som yogalärare relaterade jag ofta till de olika begreppen i den indiska filosofin. Klasserna hade teman som var tänkta att inspirera till eftertanke att ge ett djup till den kroppsliga praxisen som kanske kunde väcka resonans hos de som kom och yogade.

Men dess mera jag yogade, dess mer landade jag i kroppen och dess mindre behov fanns det att ge uttryck för olika spirituella frågeställningar.

Ifrån det omständliga språket omkring existens och mening visade kroppen att när det kom till självinsikt och livsmening finns det ingen sannare plats att vara än där. Spiritualitet förlorar helt sin mening då. Spirituell betyder andlig. Det ordet har gjort sig av med kroppen. Ett ord som ställer sig över kroppen. Kroppen endast som ett redskap och till och med kanske i vägen för en mera sann form för existens. Föreställning om att vår sanna identitet är i anden och inte i kroppen. Den föreställningen är förmodligen och vad det verkar en del av det att vara människa. Religioner avspeglar detta. En karta för en vilsen människa att följa. Men även för att försöka infånga undren och det stora livsmysteriet. Att försöka förklara både utsatthet och upplevelsen av sammanhang. Och är en skjutspets i jakten på mening.

Jag vet förstås inte vad som känns och tänks inom folk när vi sitter stilla så där efter en klass. Jag vet heller inte om de har behov för att vi tillsammans uttalar förundran, smärtan, glädjen vid att finnas till i ett liv som ingen av oss egentligen fullt förstår. Jag vet bara att jag vare sig vill eller kan vägleda dem i livsfrågor eller andliga frågeställningar. Därför att jag har funnit hem till kroppen, till upplevandet, det är här allt händer för mig och det är djupt, ordlöst och nog. Det finns inget system, ingen väg att gå, ingen moral eller disciplin att följa. Inget rätt och fel, här finns vare sig nåd eller onåd. Ingenting att stå till svars för eller att ändra.

Och kanske är det inte så för alla. Då tänker jag att det är bättre att låta folk komma med sina egna behov, frågeställningar och livsgåtor och ta plats på yogamattan. Att ge rum till det genom att peka dem in i kroppen och möta vad de nu möter, utan att jag säger vad det är de ska möta. Kanske får det dem att känna sig efterlämnade. Men jag hoppas att det ger dem en möjlighet att komma hem till sig själva, oavsett hur det ser ut där de är hemma.