Livet, ett stycke musik!?

Jag lyssnade på några föreläsningar av Alan Watts häromdagen. Han talade om att människan är så fixerad på utveckling och att uppnå mål. Och därigenom missar vi hela poängen med livet.

Han liknar livet vid ett stycke musik.

Han sade att om musiken handlade om att den skulle nå ett mål så kunde den ju lika gärna bara bestå av nån enkel ton och sedan göra sig färdig på ett "jiff". Då fanns det ju ingen grund till alla tonerna. Men å andra sidan skulle det ju då heller inte bli någon musik. Musiken är ju just sammansättningen av alla toner.

På samma sätt med livet. Ett mönster av komplexa figurationer. Spelet mellan existensens alla nivåer i en oerhörd detaljerad samtidighet. Precis som tonerna i ett stycke musik.

Igår kväll när jag kom hem ifrån workshopen jag hade hållit, möttes jag av ett tomt och kallt hus. Ingen hade tänt upp. Pelle var borta på fest och Linus, ja han bor ju här inte mera.

Igen blev jag knockad av en sorg. En känsla av meningslöshet. Igen den här känslan av att jag förspillt det viktigaste som hänt i mitt liv. Livet med barnen. Förspillt den genom att vara så upptagen av att forma vår existens. Att göra något som kändes meningsfullt för att klara oss igenom en vardag. Att först skapa konst och att sälja den och senare att bygga upp min yogaverksamhet och vad detta har krävt av mig av uppmärksamhet och tid.

Uppmärksamhet och tid som tagits ifrån vårt liv tillsammans. Det som jag aldrig mera kommer att få igen.

Natten har varit orolig, färgad av stämningen från igår kväll och med ett snöoväder som ven och drog i husknutarna.

Och nu är det morgon.

Sett ur ett Alan Wattskt nondualistiskt perspektiv är upplevelsen "bara" ett livsuttryck. Tankarna och känslorna ett mönster som vävs ihop.

Livet som uttrycker sig i en plats-som ett hus- en människa-en historia.

En del av trådarna i denna väv är hjärtskärande, tomma och sorgsna. Det är så det är. När det zoomas in på tråden känns bara detta- att livet mist sin meningsfullhet. Allt det jag företar mig, att bygga upp min verksamhet, dela yoga och äventyr med andra, och den kunskap och erfarenhet jag ackumulerat fram till nu, inte har någon egentlig betydelse. Det är bara tomt tidsfördriv.

Jag finner ingen glädje i den här passagen av musikstycket. Tonerna känns meningslösa.

Men sedan sker något annat. En impuls bryter stämningen. En impuls som säger att det är dags för en kopp te. Jag går ned för trappen och känner den välkända känslan av den slitna blankpolerade ledstången under min hand. All vithet från snön utanför väller in genom fönsterna på nedervåningen. Katten som ligger hopkurad på min tröja i stolen vid ytterdörren.

Känslan av det som skapats igenom vårt liv i huset, som sitter i möblerna, i loppisfynden, färgerna. Historierna vi levt här och så att gå ut i köket i all sin vänliga välkändhet.

Och så tänker jag att det är inget med livet som är definitivt.

Det är hela tiden ett överlappande av toner.

Det kan finnas överordnade teman som skapar överordnade stämningar men det är aldrig bara sorg. Eller aldrig bara en enda känsloton. Underliggande toner gör sig beredda på att tränga igenom. Den blir alltid "avbruten" så småningom av att man till exempel beslutar sig för att göra en kopp te. Och fastnar framför fönstret med vattenkokaren halvvägs mot koppen medans blicken följer de virvlande snöflingorna ute i trädgården.

En stund står man i en ficka av "jaglöshet" och är summan av allt. Och man hör inte bara tonen men musiken.