Jag vill också vara kändis!

När man vaknar kl 3 på natten och plötsligt drabbas av en enorm egosmäll. Som att få en käftsmäll fast mera skämsigt. Som yogalärare förväntas det att man inte har något ego. Ok!? Jag gissar att jag inte är yogalärare då, iallafall inte en sån. För är det något jag har så är det ett ego, det poppar upp i alla möjliga och otillåtna sammanhang som flötet för änden av en fiskestång. Och den livnär sig på uppmärksamhet. Den som jag klockan 3 den här natten tyckte jag fått för lite av.

Grunden till det här adrenalinpådraget var en fullständigt oskyldig kommentar som följde ett facebookinlägg jag gjort där jag länkande en väldigt bra artikel om yinyogans fallgropar och fördelar. Artikelns huvud tema handlade om att de extrema, långa och osupportrade stretch som varit yinyogans signum inte har den effekt vi trott och till och med kan verka kontraproduktivt.

Inlägget kommenterades och påhejades och bland annat skrev en yogalärare- "Äntligen, jag instämmer till fullo och har gjort länge. tror inte på att häng är bra någonstans." Så långt så gott. Eller?

Men det var det där lilla oansenliga ordet "Äntligen" i början som fick mig att ligga sömnlös. "Äntligen"! Vad då "äntligen"!??

För ett år sedan skrev jag två bloggar "Spiken i kistan. En yinyogalärares goodbye 1-2". Du kan kolla dem här och här, (om du orkar;) I de här två bloggarna skriver jag bland annat om mina egna erfarenheter med yinyogan. Om varför jag inte kan fortsätta att undervisa den som jag hade gjort och vad studier visar i förbindelse med den typen av stretch som varit yinyogans argument och strategi. Bloggarna länkades till på facebook. Det blev en het debatt, där bland annat samma yogalärare även fällde några kommenterar. Så "Äntligen"har som jag ser det redan hänt. Samma tankar och innehåll fast för ett år sedan skrivna av mig och inte av någon intressant amerikan.

Så ja, än sen?! kan du tycka, det är väl inget att tjura ihop för. Men det mitt ego inte kunde nöja sig med och glädja sig över var det där med att någon annan fick cred. Och av någon anledning just den här natten så fick det egot att gå helt i självsväng. Plötsligt befann jag mig i en virvelström av förtret och frustration. En upplevelse av att vill man ha uppmärksamhet i media och vill man att ens bloggar ska läsas och kommas ihåg av över 100 000 läsare (och inte 15) måste man vara smal, snygg och kunna göra avancerade yogaställningar samtidigt som man står på en surfbräda. Och så ska man inte ha något emot att skriva bloggar om när man är ute och handlar handväska. Eller också ska man vara smal, snygg och kunna göra avancerade yogaställningar och inte ha något emot att gråta ut i media och i sina bloggar som har över 100 000 läsare (och inte 15) att man har det jobbigt för att ens mamma och pappa är kändis och att män älskar en bara för att man är snygg och kändis och inte för den man verkligen är. Eller också ska man alltså vara amerikan.

Jag är inte helt säker på hur logiken gick just här. Men egot har sin egna logik och från sakliga bloggar om sakliga saker gick det alltså bärsärk i det ömtåliga självförtroendets porslinsbutik. Där tankar tänkta av en småplufsig yogalärare som inte kan göra avancerade yogaställningar samt heller inte är amerikan, eller kan brösta sig med att ha gått oändligt många 7000 timmars av Yoga Alliance godkända yogalärare utbildningar och dessutom inte har mer än 15 läsare i genomsnitt till sina bloggar, inte är speciellt intressanta eller värda att lägga på minnet. Snyft.

Underliga saker händer mitt om natten och saker som i dagsljus ter sig löjliga får oanade proportioner så vad kan jag säga till mitt försvar?! Just den här natten ville jag alltså bara vara kändis!